Det är något jag undrat också, inte alls länge men i ett litet tag. Jag ska försöka berätta så mycket som möjligt men ändå så kort för ska jag dra hela historien så blir det väldigt, väldigt långt. Så jag skulle enbart trötta ut er, haha. Kort men ändå inte? Det kan nog vara rörigt men jag vill få ut så mycket som möjligt, därav jag delar upp detta i små stycken. Så vid nytt stycke då är det något nytt jag berättar.
Zemias och Lemonie är våra charmtroll. De är som dag och natt på våra barn. Lemonie pratar för fullt, söker väldigt mycket kontakt, älskar att vara ute och leka, älskar att upptäcka saker, måla massor av teckningar. Hon är helt enkelt en äventyrlig tjej som hela tiden vill hålla igång. Medan Zemias är lite tillbakadragen, säger inte så mycket, ljudar mest med munnen och använder sig väldigt mycket av teckenspråk. Eller TAKK tecken som stöd. Det är så vi kommunicerar med honom, även Lemonie använder sig av TAKK men pratar mer med munnen. Han älskar att bada, vill ha mig vid sin sida, titta på film och leka med sin älskade lilla moster som är jämnårig med honom. ”Liesel” hör vi han säga flertal gånger per dag, och det första han säger när han vaknar är ”Liesel”.
Zemias är 3 år och Lemonie är 1,5 år.
Detta året har varit lite körigt. Fram och tillbaka, få ihop tiderna och ändå få allt att flyta på i rutin till vardagen. Först och främst vill jag säga att ingenting har hänt mellan mig eller Tobias, allt är bra. Det är bara det är jag själv mår inte så bra som det kanske framgår. Man visar oftast upp en fasad om hur det är, ser hur alla andra har det med väl städade hem, andra gör små spontana köp som visst blev en soffa, snittade och färska blommor som står prydligt på vardagsrumsbordet, glada barn, barn som pratar, lyxfrulle varje dag, osv. Ni förstår hela grejen. Det man visar ut på sociala medier har oftast en fasad. Man är gulliga emot varandra och man känner liksom HUR FAN HINNER NI MED? Så när man själv inte mår så bra så gör det att man inte mår bättre för att se alla dessa foton på nätet. Idag har man både Instagram, Facebook, Snapchat, Twitter, YouTube osv. Det finns så många olika forum men jag har ”bara” fyra av dessa medier som jag använder flitigt varje dag. Instagram, Facebook, YouTube och nu tillbaka till min blogg.
Mitt psyke klarar inte riktigt av att kolla på långa filmer för tillslut så kommer jag mitt upp i handlingen och förstår inte alls vad jag sett på. Hur hamnade dom där? Vad har ens hänt under filmen? Vem är det där? Så går det liksom vidare. YouTube är ett forum där jag kan sitta och titta på när någon målar om en stol, sminkar sig, förstör smink, dessa överhypade slime videor, organisera videor, osv. Jag kan titta på det i timmar. Utan att trötta och mitt huvud hänger faktiskt med. Jag kan fokusera utan att känna ”vad i helvete är det jag nyss har sett?” och sedan fråga Tobias om vad filmen handlat om för jag uppfattade inte filmen överhuvudtaget. Vilket Tobias har väldigt svårt för då han sett hur inne jag varit i filmen. Men jag kopplar inte sakerna som hänt. Det blir väldigt rörigt. YouTube har små korta klipp, flertal olika kategorier och jag kan hänga med utan några problem. Men det är något som Tobias inte direkt förstår sig på. Hur kan YouTube betyda så mycket för mig? För jag har inte alls tittat så mycket på YouTube så som jag gör idag. Förr gick jag enbart på YouTube för att lyssna på musik. För det var det jag trodde YouTube var. En plattform av musikvideor och textlåtarna. Jag känner att det är något jag vill testa på och har försökt flertal gånger också. Det är roligt men det är så svårt att prata framför en kamera…
Jag har nu bestämt mig. Jag tänker inte hålla detta hemligt längre. Någonstans så skäms jag över detta men det är ingenting jag SKA behöva göra. För jag vet att detta är vanligare än vad jag tror. Jag känner mig helt enkelt ensam om detta. Men är långt ifrån att vara ensam. Jag är rädd. Jäkligt rädd för responsen. Jag går med ständig oro i kroppen, glömmer lätt av saker, kan komma på i sista sekund att ”attans jag glömde köpa mjölk” och då får jag ångest för det. Får väldigt lätt ångest för saker som egentligen är väldigt töntigt för andra men för mig är det väldigt viktigt att inte glömma de för jag vet hur jag känner mig sedan ifall jag glömt något.
Jag lider av psykisk ohälsa. Jag skäms, jag känner mig annorlunda, jag känner mig ensam och inte alls som mig själv längre. Jag har depression som på 2 veckor gick från 19/62 på en skala till 49/62. Det bara rasade. Först gjorde jag testet hos barnsköterskan på BVC och vid nästa kontroll för Lemonie så frågade jag om man inte kan få göra om testet för jag känner mig inte alls bra. Jag har haft förlossningsdepression sedan jag väntade Zemias. Jag målande upp denna bilden som de sägs på föräldrargrupperna ”när man får sitt barn på bröstet så får man sånt härligt band med sitt barn på en gång”. Så när Zemias kom upp på mitt bröst så blev jag otroligt ledsen. För var fan var denna känslan som barnmorskan berättade om? Den fanns inte och då började jag bli deprimerad. Ingen berättade någonsin om förlossningsdepression för mig. Jag hade aldrig hört talas om det innan. Det tog ett tag för mig att känna anknytningen mellan mig och båda barnen. Det tackar jag amningen för. Jag ville amma för jag hört och läst att det kan ge en bra anknytning. Nu säger jag att flaskmatningen inte ger en bra anknytning för det gör de, flaskmatningen ger bra anknytning till båda partnerna av föräldrarna. Men amning ger anknytningen mer till den ammande.
Som sagt det tog ett tag innan jag kände bandet mellan mig och barnen. Men att när barnsköterskan sa att mina poäng som de kallar det har ökat väldigt hastigt så skrev hon en akutremiss till psykolog. Fick komma till en men jag kände att han är en man och han förstår inte riktigt mig. Jag ville prata med en kvinna. Det tog ett väldigt bra tag innan jag fick min psykolog som jag har idag. I Februari i år fick jag första tiden hos henne och det kändes bra. Vi har pratat om mitt mående, min sorg över min syster och min vardag. Kort därefter fick jag ett jobb och började genast att jobba men fick inte så mycket tider. Är skriven som vikarie runt om förskolorna där jag bor. Därefter blev det helt spontant att jag sökte till vård och omsorgsprogrammet för att bli undersköterska. Jag har haft ångest så jag emellanåt har fått gå och spy för jag varit så rädd att inte bli antagen. Men jag blev äntligen antagen. Fick träffa min mentor innan skolan började och nu började jag precis min kurs. Jag sitter däremot fortfarande med min psykiska ohälsa. Har depression, stress, panikångest, sömnproblem och känner inte av hungern. Jag kan vara lycklig för stunden, eller visa ut som en fasad att jag är lycklig. Men jag är inte det. Inombords så är jag tom. Klarar inte av en massa ljud för då exploderar det i huvudet. Jag får knappt tider hos min psykolog så tätt som jag fick förut. Nu kan det gå veckor mellan besöken och jag känner att jag mår sämre för de gå så lång tid. Så tar varje besök 1 timme så man hinner knappt att prata någonting. Sedan blir man mer nere när man ser på sociala medier hur ”bra” alla andra har det. Och jag funderar ofta på varför Tobias ens vill stanna kvar hos mig? För så jäkla spännande är det väl inte att vara hos någon som är så nere som jag? Men vet ni? Han är kvar hos mig för han älskar mig, annars hade han stuckit för längesen… Jag sover ca 2-4 timmar per dag och sedan är jag jätte pigg igen.
För mitt mående så har jag uteslutit vissa människor ur mitt liv för jag måste fokusera på mitt mående. Inte för att hålla kontakten med alla, utan för att jag måste må bra också. Mina barn behöver en mamma som mår bra inombords som inte bara visar utåt att jag mår bra. Jag gör så allt ska försöka fungera i vardagen. Samt jag råpluggar på teckenspråk och inväntar kursen. Kommer vi in eller kommer vi inte in??? Kursen för teckenspråk.
Samt om en månad börjar jag övningsköra med Tobias. Känns faktiskt sådär och jag är inte längre taggad på att skaffa det där körkortet även om jag vet att det måste för de kommer underlätta en hel del för hela familjen.
Men som sagt. Jag mår inte bra alls, Tobias gör allt för jag ska få andra tankar, sömnen, barnen, och lite sådant. Jag känner att jag inte orkar riktigt mer. Men jag försöker för varje dag. Helst vill jag lägga mig under täcket och bara hoppas allt löser sig av sig själv. Men så kommer det ju inte alls att hända…
Jag har levt med psykisk ohälsa i mer än 4 år. Jag är trött på det nu.
Era kommentarer