HON HAR DÖTT!! MITT BARN HAR DÖTT!!!!

Idag för 5 år sen hörde jag tutan. Två oändligt långa tutor som än idag tjuter i mitt huvud. Jag var inte beredd att efter en stund att jag skulle få ett samtal. Ett samtal från min dåvarande kompis som pustar ut fan vad skönt, du lever! Jag fattade ingenting vad han menade. Men han förklarade sedan att jag måste ringa till alla kontakter från telefonen som just är tjejer. Det var en tjej som dött omkring vår ålder nere vid spåren. Jag blev så chockad men var tvungen att springa till mamma först. Än idag kommer jag ihåg det mamma sa, fy fan vad hemskt… Vi måste säga till Junis så hon kan ringa runt. Vi springer ner till Junis rum som var bläcksvart. Hon var inte hemma. Jag lyfter på täcket och där ligger hennes skoldator. Sönderslagen. I mammas huvud snurrade det att hon är på fritidsgården. För det har hon pratat om att vilja gå dit på någon tjejkväll. Mamma satte sig fort i bilen och körde till fritidsgården. Men där var det helt bläcksvart.

Ännu ett samtal från dåvarande vän där han säger alla du kan komma på som har brunt hår ring till nu, har fått reda på detta nu. Jag slängde på luren och bara föll ihop. Junis, min älskade Junis har ju brunt hår!! Pappa ber mig att inte gråta för det är inte Junis, det är någon annan för Junis är inte död. Men jag kan inte hjälpa det, tårarna bara sprutar för innerst inne kände jag att en brunhårig tjej kring min ålder har dött och Junis är inte hemma. Hon som alltid var hemma, glad och jag kände att det måste vara hon. Pappa får bara mer panik och börjar då skrika av ren frustration som fortfarande ekar i huvudet DET ÄR INTE HON OKEJ?? HON LEVER!! Jag kan inte hjälpa det. Tårarna sprutar, jag får knappt någon luft och känner mig iskall i hela kroppen.

Jag får ta min lillebror som då var 1 år medan pappa tar cykeln för att leta. Men kommer sedan tillbaka hem med min farbror. När pappa kommer mot uppfarten så står polisbilen parkerad. In for pappa och frågar var mamma är. Men jag är så chockad så jag får inte fram något. Han greppar tag i mig av ren panik och gapar var är mamma Joline?? Enda jag får fram är ute.. Ut springer pappa till mamma, där står min farbror och kramar om mig och min bror. Då börjar jag gråta ännu mer..

Min mamma och pappa kommer sedan in. Mamma skriker HON ÄR DÖD!!! MITT BARN ÄR DÖTT!!! Medan pappa bara ramlar ihop i hallen. Mina föräldrar börjar ringa dom närmsta som står oss. Alltså mammas och pappas syskon med familjer, mina mor- och farföräldrar.

Jag minns inte så mycket av den kvällen. Det enda jag minns var hur jävla ensam jag kände mig. Både jag och föräldrarna börjar skrika. Det som jag inte förstår än idag är hur kunde inte mina andra syskon vakna? Vi skrek, skrek och skrek men dom sov så jäkla hårt.

Snart började alla våra nära komma hem till oss. Där det redan var fullt av ambulansmän, polismän, brandmän och 3 personer som nyss gick in i en sorg.

Jag minns en händelse väldigt klar. Det var fel av polismannen att fråga mig, det var inte mitt ansvar att ta emot och bekräfta en sak. Polismannen gick fram och sa Jag skulle gärna vilja fråga dig en sak. Men är detta en av hennes ägodelar? Där drog han fram handen och i handen låg hennes telefon, helt förstörd. Det var inte jag som skulle avgöra om det var hennes eller inte. Jag var bara ett barn som redan hade fått veta för mycket om vad som hänt med in syster. Ett barn som inte ska behöva bekräfta eller få se ägodelar som kanske varit hennes.. Jag var bara ett barn, 16 år var jag. Min älskade Junis var 14 år när hon dog och allt spelas upp i huvudet om och om och om igen. Flera gånger per dag. Jag mår inte bra utan henne..

Mina föräldrar valde att berätta om händelsen när dom vaknade dagen efter, vilket nog var väldigt bra.

Jag vet att vid flera tillfällen när hon hade dött så kände jag mig utanför. Utanför vid syskonskaran. När jag var 16 så var mina andra syskon 11, 8 och 1 år. Dom hade jätteroligt när dom lekte. Det är ganska stor ålderskillnad på 5 år mellan mig och min största bror. Jag kände att vi inte har något gemensamt kring att umgås. Förutom vid helgmyset. Men att kunna umgås, ha kul, hitta på saker osv med ett syskon. Allt det hade jag med Junis. Men nu var allt borta. För alltid…

För 5 år sedan fick jag ett samtal. Ett samtal som förändrade hela mitt liv. För 5 år sedan dog min syster. För 5 år sedan förvandlades mitt liv till en sorg. För 5 år sedan så var det en Söndag och idag är det Söndag..

Jag bestämde mig redan efter några dagar att om jag får barn i framtiden. Och kanske en dotter. Då ska hon få bära Junis namn i andranamn. Idag har Lemonie sin moster Junis som andranamn och det är jag stolt över!

Två oändligt långa tutor som än idag tjuter i mitt huvud.

14520355_10153928309047113_3358036930151255233_n

Joline Allison

HON HAR DÖTT!! MITT BARN HAR DÖTT!!!!

Lämna ett svar Avbryt svar