Anknytningen, jag älskar inte mitt barn?

Ett väldigt sent inlägg!
Var som sagt hos barnmorskan idag. Skrev in i min journal om mina önskemål samt allergier. Pratade även om anknytningen som är väldigt viktigt för mig då jag tyvärr inte blev sådär jätte kär i Zemias när han föddes. Jag kände väl inte den där kärleken som alla sa hur den kändes. Kärleken fanns där men jag blev ju lite besviken att jag inte hade dom känslorna som dessa personer hade berättat för mig. Jag kan väl säga att jag tyckte de var extremt pinsamt! De måste ju vara något fel på mig och de är nog bäst om jag bara är tyst om detta. Ingen fick veta detta. Tobias såg men han nämnde aldrig något har han berättat nu i efterhand. Jag ammade honom och gick runt hud mot hud för att jag läste att anknytningen blir bättre om man gör detta. Så här hemma gick jag i underkläder och Zemias i blöja hela dagarna. Tog ungefär 4-5 månader (!) för mig att känna denna lyckan. Fortfarande så höll jag tyst om detta och berättade om hur jag kände när jag blev gravid nu med lillasyster. Allt för Tobias och vår barnmorska. Tobias satt bara och nicka, han såg allt men höll bara tyst för han sa att han inte ville stressa mig eller få mig att må ännu sämre än vad jag redan gjorde.

Jag fick helt enkelt en förlossningsdepression..

Denna gången har jag inte varit så mycket ”kärlek” till magen. Jämför man mig med alla andra gravida så klappar jag inte på magen, händer väl när jag känner att de är fullt ös i magen. Pratar gör jag inte heller med magen, läsa eller sjunga gör jag inte heller. Eller, jag kanske läser och då är de för bebisen hör min röst när jag läser en bok för Zemias. Favorit boken Kaninen som så gärna ville somna. Får Zemias välja själv så blir de alltid denna bok.
Men anknytningen då.. Jag tror inte att jag pratar, sjunger eller klappar så mycket på magen för jag är lite rädd att jag faller in i ännu en till depression efter förlossningen. Tobias kände den lyckan på direkten, men inte jag. Så jag hoppas att jag ska få känna denna lyckan med bebisen denna gång.

Fick tips om att skriva ett så kallat förlossningsbrev för att ha med mig. Så jag kan skriva upp lite önskemål kring förlossningen och även att jag vill ha hjälp med anknytningen OM de inte känns bra för mig. Att jag känner mig lite deprimerad. Känns lite skönare efter vårt samtal idag hos barnmorskan om att få hjälpen både på BB och barnmorskan efter bebisen är född kring anknytningen om de inte känns bra.

Jag har lärt mig att de är så jädrans viktigt att prata om detta. Visst de är ett känsligt ämne, men man inser eller jag insåg att jag hade en förlossningsdepression efter Zemias nästan var 1,5 år. Känns de inte bra så ska man prata om de, även om ens partner eller någon annan ser att den nyblivna mamman inte riktigt är 100 i sitt mående så ska man fråga vad som kan underlätta för att mamman ska må lite bättre. Som etc byta blöja, ta en stund så mamman kan vila eller bara få tänka lite och framförallt prata. Prata om allt, men tvinga inte att prata ut om något för mamman kan tyvärr börja må ännu sämre. Säger mamman att hon mår bra så fråga om hon är helt säker på de. För vi Svenskar är tyvärr sånna som säger att vi mår bra för vi vet hur jobbigt de kan vara för personen som fråga om hur man mår. För då känner dom sig oftast tvingade att fråga varför man mår som man gör. De är helt enkelt lättare att säga att man mår bra för att underlätta personerna som frågar.